Vad vi lär oss av denna film:

1. Never deny a girl Paris.

2. En hörapparat kan komma till bra användning på mer än ett sätt.

  Härligt att bloggplatsen stödjer gif:ar. Hur kan man leva utan dom? Men hur som, sommar i all ära - men det här är fan drömmen. Sitta i min favoritstad (London), med en kaffe, en riktigt härlig bok och bara stirra ut på regnet. I LOVE IT.

Jag har alltid varit fascinerad av psykologer och kuratorer. Jag vet inte varför. Vad pratarman om? Om jag skulle gå dit, skulle jag ha något att prata om då? Är det så att man går dit och man lyckas hitta någon magisk nyckel som öppnar upp allt man har dolt där inne? Kommer man upptäcka att det faktiskt finns något som man behöver ta itu med? Det är inte så att jag vill att det ska vara något fel med mig, men är det inte alltid så att man letar efter en väg för att fixa allt det som inte känns rätt med en själv? Även fast man inte kan sätta fingret på vad det är. Man vill ju dock inte mötas med dessa frågor och inse att man är så här för att det bara är den man är. Låter det invecklat? Jag vet knappt själv vad jag menar. Konkreta "bevis" på att jag frågar mig själv om "det är så här det ska vara"

1. Jag tänker väldigt mycket på döden. Inte i den fråga att jag vill ta mitt eget liv eller funderar över min egen död - absolut inte. Däremot funderar jag ständigt över döden i fråga om mina föräldrar, och det skrämmer livet ur mig. Ska man verkligen gå och fundera på hur allt kommer vara när de inte längre finns kvar? Jag känner att det hindrar och begränsar mig i mycket, men samtidigt vet jag inte om det bara är en dålig undanflykt för att jag är rädd för.. Ja jag vet inte vad. Misslyckas? Kämpa? Jag tänker t.ex tanken emellanåt att "Nej, jag kan inte åka bort, för jag får inte missa den tid jag har med dem". Men lika ofta tänker jag "Nej, det här gör mig inte lycklig, jag slutar NU och går tillbaka till det som är bekvämt och bekant". Det kanske inte låter som att det finns något samband? Men jag vill tro att det ha det, men jag vet inte hur. Jag vet faktiskt inte mycket alls. Jag hatar val. Jag vet aldrig hur jag ska göra. Jag kan ha en fullständigt klar bild av hur jag ska göra, men när jag väl står där med valet i mina händer - ja då kan jag inte låta bli att tänka på allt negativt som det kommer föra med sig.

Känner mig rätt löjlig, visst har alla dessa problem? Tror jag har problem med att inse att jag faktiskt FÅR ha svagheter, men det är svårt - för man ska inte tycka synd om sig själv och inte kalla sina problem för just problem när det är ett sånt "lyx-problem".

2. Relationships freak me out. Absolut inget ovanligt. Mitt problem är att jag ständigt oroar mig för hur människor ser mig. Jag är rädd för att tråka ut folk, t.o.m vänner. Jag känner press på mig att alltid vara intressant, rolig och smart. Och om jag inte känner att jag kan prestera det så drar jag mig undan istället. Detta har lett till att jag har bara några få nära vänner, och inte alls något stort härligt gäng med vänner att vända mig till. Jag uppskattar de vänner jag har, men ibland skrämmer det mig att jag inte verkar kunna få kontakt med folk.

Åh, allt det här gör mig helt twistad i hjärnan.

Känns som det här inlägget blev otroligt spretigt, men det är bara för att de här tankarna får mig att känna mig sån. Spretig och ofulländad.

Ibland önskar jag att jag vore man. Mäns kompisrelationer verkar vara så jäkla skönt enkla och okomplicerade. De börjar inte dividera så fort något händer! Tjejer tröttar ut mig så fort. Jag kommer lättare överens med killar helt enkelt. Men så kommer man ju till den där komplicerade "vän med andra könet"-problemet. Kan killar och tjejer vara vänner? Seriöst, hur många har inte tänkt någon gång "Hur skulle han vara som pojkvän?" om en killkompis? Och om inte, tror du då inte han tänkt det? Jag är helt övertygad om det! Mitt största problem är att majoriteten av mina killkompisar någongång förklarat sin kärlek för mig, and once you've gone there - you can never go back. Och det suger verkligen! Det hände senast förra månaden. En kille som jag känt i 5 år nu ställer mig mot väggen när vi är ute en kväll och förklarar läget. Vad ska man göra? Jag ville bara gråta. För somsagt, nu kan saker och ting inte gå tillbaka till det normala. Jag har förlorat min bästa killkompis. När han inte längre svarar på mina sms så är jag helt övertygad om att han är förbannad eller sårad. Vad ska man göra åt saken? Varför verkar det inte som att man bara kan vara vänner?

Vad tror du?