Jag har alltid varit fascinerad av psykologer och kuratorer. Jag vet inte varför. Vad pratarman om? Om jag skulle gå dit, skulle jag ha något att prata om då? Är det så att man går dit och man lyckas hitta någon magisk nyckel som öppnar upp allt man har dolt där inne? Kommer man upptäcka att det faktiskt finns något som man behöver ta itu med? Det är inte så att jag vill att det ska vara något fel med mig, men är det inte alltid så att man letar efter en väg för att fixa allt det som inte känns rätt med en själv? Även fast man inte kan sätta fingret på vad det är. Man vill ju dock inte mötas med dessa frågor och inse att man är så här för att det bara är den man är. Låter det invecklat? Jag vet knappt själv vad jag menar. Konkreta "bevis" på att jag frågar mig själv om "det är så här det ska vara"

1. Jag tänker väldigt mycket på döden. Inte i den fråga att jag vill ta mitt eget liv eller funderar över min egen död - absolut inte. Däremot funderar jag ständigt över döden i fråga om mina föräldrar, och det skrämmer livet ur mig. Ska man verkligen gå och fundera på hur allt kommer vara när de inte längre finns kvar? Jag känner att det hindrar och begränsar mig i mycket, men samtidigt vet jag inte om det bara är en dålig undanflykt för att jag är rädd för.. Ja jag vet inte vad. Misslyckas? Kämpa? Jag tänker t.ex tanken emellanåt att "Nej, jag kan inte åka bort, för jag får inte missa den tid jag har med dem". Men lika ofta tänker jag "Nej, det här gör mig inte lycklig, jag slutar NU och går tillbaka till det som är bekvämt och bekant". Det kanske inte låter som att det finns något samband? Men jag vill tro att det ha det, men jag vet inte hur. Jag vet faktiskt inte mycket alls. Jag hatar val. Jag vet aldrig hur jag ska göra. Jag kan ha en fullständigt klar bild av hur jag ska göra, men när jag väl står där med valet i mina händer - ja då kan jag inte låta bli att tänka på allt negativt som det kommer föra med sig.

Känner mig rätt löjlig, visst har alla dessa problem? Tror jag har problem med att inse att jag faktiskt FÅR ha svagheter, men det är svårt - för man ska inte tycka synd om sig själv och inte kalla sina problem för just problem när det är ett sånt "lyx-problem".

2. Relationships freak me out. Absolut inget ovanligt. Mitt problem är att jag ständigt oroar mig för hur människor ser mig. Jag är rädd för att tråka ut folk, t.o.m vänner. Jag känner press på mig att alltid vara intressant, rolig och smart. Och om jag inte känner att jag kan prestera det så drar jag mig undan istället. Detta har lett till att jag har bara några få nära vänner, och inte alls något stort härligt gäng med vänner att vända mig till. Jag uppskattar de vänner jag har, men ibland skrämmer det mig att jag inte verkar kunna få kontakt med folk.

Åh, allt det här gör mig helt twistad i hjärnan.

Känns som det här inlägget blev otroligt spretigt, men det är bara för att de här tankarna får mig att känna mig sån. Spretig och ofulländad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här är serier jag följer just nu. Har jag missat någon?   1. Gossip girl 2. How I met your mother 3. Pretty little liars 4. 2 Broke Girls 5. Hart of Dixie 6. Glee 7. 90210 8. Weeds 9. Make it or break it 10. Misfits 11. Th...

har haft en urtrevlig kväll med vänner. men han kom inte. it kinda breaks my heart. fuck him. ...

Hur fan ska jag bli av med den här sexuella frustrationen?!

Så jag fick berättat för den andra pojken (förvirrande much?) att jag inte vill någonting mer och han blev inte direkt glad. Jag visste att han tyckte om mig, men jag trodde faktiskt inte att han skulle reagera så pass. Känns inte bra alls. Men vad s...

Just nu behöver jag bara skriva av mig. Jag vet att mina inloggningar här inte är så frekventa, och det beror mest på att mitt liv förändrats så mycket de senaste månaderna så jag har helt enkelt inte haft tid. Jag hinner ju förtusan knappt sova! Men...