Jag har en stor romantisk idé om hur jag ska vara när jag är 25. Jag vet inte om det är ett mål eller en dröm, men det är något som finns där i bakhuvudet hela tiden, lite som en självklarhet. Det är inte så att jag alltid tror på den eller rent av alltid suktar efter den, men den finns ändå alltid där. En romantisk idé om hur jag ska vara när jag är som allra bäst - ideal bilden. Och om jag tänker efter så vet jag inte ens om det är min idé från första början utan istället bara en tanke som får mig att känna mig stabil och säker pga av det funkar för andra, som Carrie i Sex and the city. Och om jag nu byggt upp den här idén utifrån Carrie, kommer då det slutgiltliga resultatet göra mig besviken?

Den här romantiska illusionen består av mig, en smart, rofylld, härligt bubblande 25åring, som vet vad jag vill. En fantastisk lägenhet några våningar upp, trång men med underbar utsikt. Liten, men mysig och utan för mycket saker som inte säger något. Utsikten vittnar om en vibrerande stad som är mystisk, full av liv, äventyrlig, men samtidigt trygg. Min 25åriga jag ska samtidigt känna mig så delaktig i den här staden, veta allt om den och känna till de små smultronställena, men kommer ändå aldrig sluta att förvånas. Jag bor själv och favoritstunden är att sitta i de enorma fönstren som visar vyn över staden och njuta av känslan av alltsammans. (I vilken dröm vill man egentligen bo själv? Borde man inte drömma om "Honom"?) Jag ska vara en 25åring som vet hur man gör det godaste kaffet, men som ändå smyger ut efter morgonens obligatoriska springrunda och köper en kopp kaffe på hörnet som jag sen tar med mig upp och njuter utav, som en liten hemlighet. Min garderob är fylld av snygga kläder, bekväma men snygga och jag får klä mig i kjol och kavaj varje morgon och ha den mjuka fejkade skinnportföljen under armen när jag sen går ut genom porten. Solen skiner utan att det blir för varmt. Jag jobbar på ett kontor med människor som jag känner och faktiskt tycker om, och kanske t.o.m med en snygg kollega några dörrar bort. Att efter jobbet gå och ta en öl eller en drink ses som en självklarhet innan man tillslut får gå hem och njuta av vilket bra liv man har.

Egentligen hade jag kunnat ta bort alla de där ytliga detaljerna, för i grund och botten finns det ju faktiskt bara en detalj som är viktig. Nöjd. Jag vill kunna känna mig nöjd med mitt liv och det jag gör. Aldrig oroa mig för att jag slösar bort mitt liv eller att något fattas. Kan man någonsin komma till det stadiet av sitt liv? Blir man någonsin nöjd? Jag minns ett citat jag hörde en gång, jag minns inte vem som sa det men det gick något sånthär: "Man ska alltid vara lycklig, men aldrig nöjd". En väldigt nyttig och sund syn på livet tycker jag. Var lycklig med det du har, men sträva alltid efter mer. Jag tror trots allt att jag åtminstonne på mina bästa dagar försöker sträva efter att leva så. Jag måste dock lära mig att försöka tänka så även på de dåliga dagarna, vilket är enklare sagt än gjort. Mitt största problem är nog att jag aldrig vet vad jag vill. Mina drömmar och idéer ändrar sig konstant och gör istället att jag aldrig får nog konkret gjort. Att ta steget att sätta upp ett fast mål är en oändlig kamp. Jag avundas människor som har den egenskapen. Jag tycks alltid finna fel i mina drömmar och genomför dem aldrig riktigt på det sätt jag vill. Eller så kanske jag helt enkelt romantiserar dem för mycket och bygger upp för stora förhoppningar som därför aldrig kan mättas. Är det helt enkelt det som borde bli mitt mål? Jag kanske först och främst måste jobba emot att sluta förvänta smg så mycket och istället ta emot "konsekvenserna" på ett spontanare sätt och därefter se vart det leder? Eller kommer jag aldrig kunna känna mig nöjd? Kan jag kunna helt och fullt leva efter premissen "lycklig men aldrig nöjd". Är man lycklig när man alltid strävar efter mer? Jag vet inte.. 

Vad betyder det när du säger så?

Är jag den enkla vägen ut?

Vad triggade ditt intresse, förnuft eller hjärta?

Men när du ser sanningen så vänder du och går,

för här finns inget vackert att finna, inuti som utanpå

Hur kan jag tolka något alls som seriöst

när allt framstår som ett skämt, för sånt här händer inte

Inte nu, inte mig

Jag drar till mig din osäkerhet

du gömmer den lika bra som jag

Jag har alltid varit fascinerad av psykologer och kuratorer. Jag vet inte varför. Vad pratarman om? Om jag skulle gå dit, skulle jag ha något att prata om då? Är det så att man går dit och man lyckas hitta någon magisk nyckel som öppnar upp allt man har dolt där inne? Kommer man upptäcka att det faktiskt finns något som man behöver ta itu med? Det är inte så att jag vill att det ska vara något fel med mig, men är det inte alltid så att man letar efter en väg för att fixa allt det som inte känns rätt med en själv? Även fast man inte kan sätta fingret på vad det är. Man vill ju dock inte mötas med dessa frågor och inse att man är så här för att det bara är den man är. Låter det invecklat? Jag vet knappt själv vad jag menar. Konkreta "bevis" på att jag frågar mig själv om "det är så här det ska vara"

1. Jag tänker väldigt mycket på döden. Inte i den fråga att jag vill ta mitt eget liv eller funderar över min egen död - absolut inte. Däremot funderar jag ständigt över döden i fråga om mina föräldrar, och det skrämmer livet ur mig. Ska man verkligen gå och fundera på hur allt kommer vara när de inte längre finns kvar? Jag känner att det hindrar och begränsar mig i mycket, men samtidigt vet jag inte om det bara är en dålig undanflykt för att jag är rädd för.. Ja jag vet inte vad. Misslyckas? Kämpa? Jag tänker t.ex tanken emellanåt att "Nej, jag kan inte åka bort, för jag får inte missa den tid jag har med dem". Men lika ofta tänker jag "Nej, det här gör mig inte lycklig, jag slutar NU och går tillbaka till det som är bekvämt och bekant". Det kanske inte låter som att det finns något samband? Men jag vill tro att det ha det, men jag vet inte hur. Jag vet faktiskt inte mycket alls. Jag hatar val. Jag vet aldrig hur jag ska göra. Jag kan ha en fullständigt klar bild av hur jag ska göra, men när jag väl står där med valet i mina händer - ja då kan jag inte låta bli att tänka på allt negativt som det kommer föra med sig.

Känner mig rätt löjlig, visst har alla dessa problem? Tror jag har problem med att inse att jag faktiskt FÅR ha svagheter, men det är svårt - för man ska inte tycka synd om sig själv och inte kalla sina problem för just problem när det är ett sånt "lyx-problem".

2. Relationships freak me out. Absolut inget ovanligt. Mitt problem är att jag ständigt oroar mig för hur människor ser mig. Jag är rädd för att tråka ut folk, t.o.m vänner. Jag känner press på mig att alltid vara intressant, rolig och smart. Och om jag inte känner att jag kan prestera det så drar jag mig undan istället. Detta har lett till att jag har bara några få nära vänner, och inte alls något stort härligt gäng med vänner att vända mig till. Jag uppskattar de vänner jag har, men ibland skrämmer det mig att jag inte verkar kunna få kontakt med folk.

Åh, allt det här gör mig helt twistad i hjärnan.

Känns som det här inlägget blev otroligt spretigt, men det är bara för att de här tankarna får mig att känna mig sån. Spretig och ofulländad.