Chicklitbooks.com <- Heaven!

Jag är ofta totalt övertygad om att jag är ensam om att älska chicklit-böcker. Varför? Såklart är det inte så, det är ju vrålpopulärt! .. Men ändå känns det lite pinsamt att medge för människor i allmänt tal att det faktiskt är den typen av böcker som man älskar mest av allt att läsa. Så varför är det egentligen så? Av erfarenhet vet jag ju nu att jag inte är ensam om att tänka så.. Tycker vi att just begreppet "chicklit" får oss att verka ytliga och osmarta? Eller ligger det i att vi inte vill medge att vi är så "tjejiga" och romantiska, något som dessa böcker ofta riktar in sig på? Jag vet inte vad ni tycker, men jag kommer i alla fall fortsätta läsa och älska mina chicklit-böcker, oavsett vad någon annan tycker!

Jag har en stor romantisk idé om hur jag ska vara när jag är 25. Jag vet inte om det är ett mål eller en dröm, men det är något som finns där i bakhuvudet hela tiden, lite som en självklarhet. Det är inte så att jag alltid tror på den eller rent av alltid suktar efter den, men den finns ändå alltid där. En romantisk idé om hur jag ska vara när jag är som allra bäst - ideal bilden. Och om jag tänker efter så vet jag inte ens om det är min idé från första början utan istället bara en tanke som får mig att känna mig stabil och säker pga av det funkar för andra, som Carrie i Sex and the city. Och om jag nu byggt upp den här idén utifrån Carrie, kommer då det slutgiltliga resultatet göra mig besviken?

Den här romantiska illusionen består av mig, en smart, rofylld, härligt bubblande 25åring, som vet vad jag vill. En fantastisk lägenhet några våningar upp, trång men med underbar utsikt. Liten, men mysig och utan för mycket saker som inte säger något. Utsikten vittnar om en vibrerande stad som är mystisk, full av liv, äventyrlig, men samtidigt trygg. Min 25åriga jag ska samtidigt känna mig så delaktig i den här staden, veta allt om den och känna till de små smultronställena, men kommer ändå aldrig sluta att förvånas. Jag bor själv och favoritstunden är att sitta i de enorma fönstren som visar vyn över staden och njuta av känslan av alltsammans. (I vilken dröm vill man egentligen bo själv? Borde man inte drömma om "Honom"?) Jag ska vara en 25åring som vet hur man gör det godaste kaffet, men som ändå smyger ut efter morgonens obligatoriska springrunda och köper en kopp kaffe på hörnet som jag sen tar med mig upp och njuter utav, som en liten hemlighet. Min garderob är fylld av snygga kläder, bekväma men snygga och jag får klä mig i kjol och kavaj varje morgon och ha den mjuka fejkade skinnportföljen under armen när jag sen går ut genom porten. Solen skiner utan att det blir för varmt. Jag jobbar på ett kontor med människor som jag känner och faktiskt tycker om, och kanske t.o.m med en snygg kollega några dörrar bort. Att efter jobbet gå och ta en öl eller en drink ses som en självklarhet innan man tillslut får gå hem och njuta av vilket bra liv man har.

Egentligen hade jag kunnat ta bort alla de där ytliga detaljerna, för i grund och botten finns det ju faktiskt bara en detalj som är viktig. Nöjd. Jag vill kunna känna mig nöjd med mitt liv och det jag gör. Aldrig oroa mig för att jag slösar bort mitt liv eller att något fattas. Kan man någonsin komma till det stadiet av sitt liv? Blir man någonsin nöjd? Jag minns ett citat jag hörde en gång, jag minns inte vem som sa det men det gick något sånthär: "Man ska alltid vara lycklig, men aldrig nöjd". En väldigt nyttig och sund syn på livet tycker jag. Var lycklig med det du har, men sträva alltid efter mer. Jag tror trots allt att jag åtminstonne på mina bästa dagar försöker sträva efter att leva så. Jag måste dock lära mig att försöka tänka så även på de dåliga dagarna, vilket är enklare sagt än gjort. Mitt största problem är nog att jag aldrig vet vad jag vill. Mina drömmar och idéer ändrar sig konstant och gör istället att jag aldrig får nog konkret gjort. Att ta steget att sätta upp ett fast mål är en oändlig kamp. Jag avundas människor som har den egenskapen. Jag tycks alltid finna fel i mina drömmar och genomför dem aldrig riktigt på det sätt jag vill. Eller så kanske jag helt enkelt romantiserar dem för mycket och bygger upp för stora förhoppningar som därför aldrig kan mättas. Är det helt enkelt det som borde bli mitt mål? Jag kanske först och främst måste jobba emot att sluta förvänta smg så mycket och istället ta emot "konsekvenserna" på ett spontanare sätt och därefter se vart det leder? Eller kommer jag aldrig kunna känna mig nöjd? Kan jag kunna helt och fullt leva efter premissen "lycklig men aldrig nöjd". Är man lycklig när man alltid strävar efter mer? Jag vet inte.. 

Har ni testat chatroulette någongång? I luv it! Väntar dock fortfarande på Ashton Kutcher. One day.. Anwho för den som trots allt missat det så är det helt enkelt livechat med cam, med folk över hela världen. En hel del äckel, men även en massa kul folk! Så jag hittade den här lilla länken som samlat de 10 roligaste bilderna.

Enjoy.

Klicka här!

Vad betyder det när du säger så?

Är jag den enkla vägen ut?

Vad triggade ditt intresse, förnuft eller hjärta?

Men när du ser sanningen så vänder du och går,

för här finns inget vackert att finna, inuti som utanpå

Hur kan jag tolka något alls som seriöst

när allt framstår som ett skämt, för sånt här händer inte

Inte nu, inte mig

Jag drar till mig din osäkerhet

du gömmer den lika bra som jag

Det blir inget långt inlägg idag & var riktigt dålig igår med. Allt för trött! Så får ta och bita ihop och komma igen snart.. Men tills dess så bjuder jag bara på lite ögongodis.

Ni har väl inte missat den senaste Fame-filmen, från 2009? Just in case..

This is the amazing Asher Book:

Asher spelar Marco i filmen och sjunger bla låtar som "Ordinary people", "Try" och "Someone to watch over me". De finns på Spotify - så titta på filmen & njut sedan av höjdpunkterna! Jag tycker att filmen är helt underbar. Visserligen är den lite spretig och man hade önskat att det fanns 2 timmars material till för att verkligen kunna lära känna karaktärerna, men jaja.. Har man sett den första Fame-filmen så vet man sedan innan hur de bygger upp de här filmerna. Frustrerande tycker vissa, but it's all worth it - trust me!

Första halvan av avsnittet var faktiskt rätt segt. Kändes som det vanliga gamla dramat, fram och tillbaka. Men sen hände det trots allt lite intressanta grejer. Hyffsat iaf.. Älskar Lauren&Mouth ihop. Jag tror Skills kommer se hur olyckliga de blir ifrån varann och kommer därför "komma över sig själv". Men, antar att det är det vanliga klyschiga sättet, så vi får väl se! Hur som helst så var deras "male bondig" rätt sött, och lever vi 2000talet eller vad? hehe. Och den låten som han.. Bartendern (inte Chase  ) skrev till Miranda, hur fin var inte den? Ska bannemig leta och se om den inte finns i någon fulländad version någonstans. It was beautiful! Dessutom tror jag underbara Brooke snart ändå blir gravid - mot naturens alla lagar! Nathan är fortfarande snyggare än i alla tidigare säsonger, synd bara att Haley verkar gå mot ett breakdown. Tappade bokstavligen talat hakan när hon satte eld på pianot. FÖRBJUDET. Och när Kate mimade fram orden "I do" tappade jag nog hakan igen. Hurra - äntligen ett nytt psycho! Saknar fortfarande Derek.. Weird..? 

Matt Barr - låtsades vara Peytons bror Derek i säsong 4

Men vet ni vilka jag saknar mest i One tree hill - and always will?

underbara Tyler Hilton - som spelade den skönt irriterande Chris Keller

Känner ni inte till Tyler's musik? CHECK IT OUT!!

Bryan Greenberg - spelade Peyton's high school-pojkvän Jake. 

Vem saknar du?

Yes. Äntligen har man lyckats få hem Photoshop. Det tog bara några år.. Så ska man bara lära sig helvetet också. Skulle behöva Photoshop for Dummies tror jag. Får leta;)

Åter dags för ett nytt Gossip girl-avsnitt. Tyckte det var lite segt där i mitten av säsong 3, men nu börjar den ändå ta fart igen. Rätt skönt att Blair och Chuck har gjort slut - det blev lite väl slentriant och tråkigt där i slutet mellan de två. Vi får väl se om de blir ihop igen dock.. Chuck har ju trots allt sina moments. Älskar att Blair ska börja på Colombia. The bitch is back? Tycker att de har använt Gossip Girl-funktionen lite dåligt det senaste, så förhoppningsvis kommer det tillbaka nu. Och SNÄLLA, kan någon inte bara ge Serena en välförtjänt käftsmäll snart? Läste i nån tidning att hon är en såndär karaktär som är till för att hatas. And I think they're right! Hon är verkligen galet irriterande! Hoppas på att hon& hennes pappa försvinner ett tag. Pappan för gott iof. Dessutom ska det bli skönt att Vanessa och Dan kommer vara ifrån varandra ett tag - tycker inte att de passar vidare bra ihop. Dan kan gärna få bli involverad i lite nytt drama. Och Jenny & Nate, är det verkligen kört där? Annars hoppas jag på att en ny skön preppy-guy snart gör entre.

Eric - Love!