Dessa är enligt mig de 3 allra vackraste kvinnorna i film- och TVvärlden:

Brittany Snow

Medverkat i bla American Dreams (Svenska - Drömmarnas tid) och John Tucker Must Die.

Rachel Boston.

Medvekat i bla American Dreams och The ex list

  Kristen Bell

Medverkat bla i Veronica Mars, Heroes, When in Rome.

Vad tycker du?

Har du några speciella låtrader som träffar mitt i hjärtat? Tell me!

You belong among the wild flowers
you belong on a boat out at sea
far away from your troubles and worry
you belong somewhere you feel free
-Tom Petty

I know a place where we can hide out

and turn our hearts inside out

Let me take you there - Plain White T's

So pinch me I must be dreaming

my life has lost all its meaning

but I like the way I'm feeling now

Ultraviolet - McFly

I wish I could bubblewrap my heart, incase I fall and break apart

Bubblewrap - McFly

What's sad about love?

Eventually it'll break your heart

Eventually it'll break your heart - Moneybrother

I'm struggeling.

I can't see through your fake tan

Still take you home - Arctic Monkeys

Maybe I am too young to keep love from going wrong

Lover, you should have come over - Jamie Cullum

I've learned that life's not just a game;

Just a line between the pleasure and the pain"
-Staind

You can stop the world but you won't change me

I need music to set me free, to let me bleed
-Cold

I'm a loner, I'm a loser, I'm a winner in my mind

Stupid Girl - Cold

Can you imagine no love, pride, deep-fried chicken
Your best friend always sticking up for you
Even when I know you're wrong
Can you imagine no first dance, freeze-dried romance
Five-hour phone conversation
The best soy latte that you ever had, and me

Drops of Jupiter - Train

So do us all a favor
Would you find somebody else to blame
'Cause your words are like bullets and I'm the way your weapons aim

Lies - McFly

"Have you been drinking, son. You don't look old enough to me"
"I'm sorry, officer. Is there a certain age you're supposed to be
'Cause nobody told me"

Roit van - Arctic Monkeys

Jag har alltid varit fascinerad av psykologer och kuratorer. Jag vet inte varför. Vad pratarman om? Om jag skulle gå dit, skulle jag ha något att prata om då? Är det så att man går dit och man lyckas hitta någon magisk nyckel som öppnar upp allt man har dolt där inne? Kommer man upptäcka att det faktiskt finns något som man behöver ta itu med? Det är inte så att jag vill att det ska vara något fel med mig, men är det inte alltid så att man letar efter en väg för att fixa allt det som inte känns rätt med en själv? Även fast man inte kan sätta fingret på vad det är. Man vill ju dock inte mötas med dessa frågor och inse att man är så här för att det bara är den man är. Låter det invecklat? Jag vet knappt själv vad jag menar. Konkreta "bevis" på att jag frågar mig själv om "det är så här det ska vara"

1. Jag tänker väldigt mycket på döden. Inte i den fråga att jag vill ta mitt eget liv eller funderar över min egen död - absolut inte. Däremot funderar jag ständigt över döden i fråga om mina föräldrar, och det skrämmer livet ur mig. Ska man verkligen gå och fundera på hur allt kommer vara när de inte längre finns kvar? Jag känner att det hindrar och begränsar mig i mycket, men samtidigt vet jag inte om det bara är en dålig undanflykt för att jag är rädd för.. Ja jag vet inte vad. Misslyckas? Kämpa? Jag tänker t.ex tanken emellanåt att "Nej, jag kan inte åka bort, för jag får inte missa den tid jag har med dem". Men lika ofta tänker jag "Nej, det här gör mig inte lycklig, jag slutar NU och går tillbaka till det som är bekvämt och bekant". Det kanske inte låter som att det finns något samband? Men jag vill tro att det ha det, men jag vet inte hur. Jag vet faktiskt inte mycket alls. Jag hatar val. Jag vet aldrig hur jag ska göra. Jag kan ha en fullständigt klar bild av hur jag ska göra, men när jag väl står där med valet i mina händer - ja då kan jag inte låta bli att tänka på allt negativt som det kommer föra med sig.

Känner mig rätt löjlig, visst har alla dessa problem? Tror jag har problem med att inse att jag faktiskt FÅR ha svagheter, men det är svårt - för man ska inte tycka synd om sig själv och inte kalla sina problem för just problem när det är ett sånt "lyx-problem".

2. Relationships freak me out. Absolut inget ovanligt. Mitt problem är att jag ständigt oroar mig för hur människor ser mig. Jag är rädd för att tråka ut folk, t.o.m vänner. Jag känner press på mig att alltid vara intressant, rolig och smart. Och om jag inte känner att jag kan prestera det så drar jag mig undan istället. Detta har lett till att jag har bara några få nära vänner, och inte alls något stort härligt gäng med vänner att vända mig till. Jag uppskattar de vänner jag har, men ibland skrämmer det mig att jag inte verkar kunna få kontakt med folk.

Åh, allt det här gör mig helt twistad i hjärnan.

Känns som det här inlägget blev otroligt spretigt, men det är bara för att de här tankarna får mig att känna mig sån. Spretig och ofulländad.

Är allt för sömnig för att kunna bidra med något matnyttigt än. Men det kommer nog.. Hur som helst finns det inget som att vakna till OC!

För er som följde Skins under de två första säsongerna, så hoppas jag att ni inte glömt vår älskade Maxxie? That boy, oh how we fell in love.

Oh God no, we have NOT forgotten!

Jag saknar det vi aldrig hade. Det vi aldrig kunde bli. När vi försökte lura oss själva att vi var kära och att allt det som inte kändes rätt skulle lösa sig så fort livet hamnade på rätt köl. Vi blundade för sanningen för vi ville inte medge att vi hade fel. För oss själva? För varann? Det var mest ett famlande i mörkret, men vi försökte leva i sommarens glans. Men när sommaren var över så fann vi varandra på olika kontinenter. Sen den första dagen hade något sågat oss isär och tillslut kom den dagen dåi föll åt olika håll. Det gjorde ont - en smärta jag aldrig upplevt. Och redan då visste jag att jag kommit undan enkelt, den första hjärtesorgen.

Jag önskar vi hade blivit det vi drömde om. Jag önskar vi varit en enkel ekvation. Drömmen hade byggts upp under sån lång tid och levde aldrig upp till måttet. Jag sa att jag älskade dig, men mest för att det förväntades. Kände du desamma?

Du

 kommer alltid vara speciell. Du kommer alltid finnas i mina tankar. Men jag önskar jag kunde se tillbaka på allt och inte se det som jag själv misslyckats, men det är omöjligt. Vad tänker du? Var jag någonsin det du ville ha eller var jag bara en kompromiss? Svara, eller kanske inte.. Jag vet inte - men du och jag kommer alltid göra ont.

En del människor kan verkligen konsten att få mig flyjävlahelvetes förbannad. Och det ska man kalla vänner? Jag är trött att tippa på tå, men allt för rädd&trött för att gör något åt det.

Trött på att inte få tycka, inte få känna, inte få vilja, inte få tro. Trött på att aldrig få en bit av kakan.

Ibland önskar jag att jag vore man. Mäns kompisrelationer verkar vara så jäkla skönt enkla och okomplicerade. De börjar inte dividera så fort något händer! Tjejer tröttar ut mig så fort. Jag kommer lättare överens med killar helt enkelt. Men så kommer man ju till den där komplicerade "vän med andra könet"-problemet. Kan killar och tjejer vara vänner? Seriöst, hur många har inte tänkt någon gång "Hur skulle han vara som pojkvän?" om en killkompis? Och om inte, tror du då inte han tänkt det? Jag är helt övertygad om det! Mitt största problem är att majoriteten av mina killkompisar någongång förklarat sin kärlek för mig, and once you've gone there - you can never go back. Och det suger verkligen! Det hände senast förra månaden. En kille som jag känt i 5 år nu ställer mig mot väggen när vi är ute en kväll och förklarar läget. Vad ska man göra? Jag ville bara gråta. För somsagt, nu kan saker och ting inte gå tillbaka till det normala. Jag har förlorat min bästa killkompis. När han inte längre svarar på mina sms så är jag helt övertygad om att han är förbannad eller sårad. Vad ska man göra åt saken? Varför verkar det inte som att man bara kan vara vänner?

Vad tror du?