Jag har en stor romantisk idé om hur jag ska vara när jag är 25. Jag vet inte om det är ett mål eller en dröm, men det är något som finns där i bakhuvudet hela tiden, lite som en självklarhet. Det är inte så att jag alltid tror på den eller rent av alltid suktar efter den, men den finns ändå alltid där. En romantisk idé om hur jag ska vara när jag är som allra bäst - ideal bilden. Och om jag tänker efter så vet jag inte ens om det är min idé från första början utan istället bara en tanke som får mig att känna mig stabil och säker pga av det funkar för andra, som Carrie i Sex and the city. Och om jag nu byggt upp den här idén utifrån Carrie, kommer då det slutgiltliga resultatet göra mig besviken?

Den här romantiska illusionen består av mig, en smart, rofylld, härligt bubblande 25åring, som vet vad jag vill. En fantastisk lägenhet några våningar upp, trång men med underbar utsikt. Liten, men mysig och utan för mycket saker som inte säger något. Utsikten vittnar om en vibrerande stad som är mystisk, full av liv, äventyrlig, men samtidigt trygg. Min 25åriga jag ska samtidigt känna mig så delaktig i den här staden, veta allt om den och känna till de små smultronställena, men kommer ändå aldrig sluta att förvånas. Jag bor själv och favoritstunden är att sitta i de enorma fönstren som visar vyn över staden och njuta av känslan av alltsammans. (I vilken dröm vill man egentligen bo själv? Borde man inte drömma om "Honom"?) Jag ska vara en 25åring som vet hur man gör det godaste kaffet, men som ändå smyger ut efter morgonens obligatoriska springrunda och köper en kopp kaffe på hörnet som jag sen tar med mig upp och njuter utav, som en liten hemlighet. Min garderob är fylld av snygga kläder, bekväma men snygga och jag får klä mig i kjol och kavaj varje morgon och ha den mjuka fejkade skinnportföljen under armen när jag sen går ut genom porten. Solen skiner utan att det blir för varmt. Jag jobbar på ett kontor med människor som jag känner och faktiskt tycker om, och kanske t.o.m med en snygg kollega några dörrar bort. Att efter jobbet gå och ta en öl eller en drink ses som en självklarhet innan man tillslut får gå hem och njuta av vilket bra liv man har.

Egentligen hade jag kunnat ta bort alla de där ytliga detaljerna, för i grund och botten finns det ju faktiskt bara en detalj som är viktig. Nöjd. Jag vill kunna känna mig nöjd med mitt liv och det jag gör. Aldrig oroa mig för att jag slösar bort mitt liv eller att något fattas. Kan man någonsin komma till det stadiet av sitt liv? Blir man någonsin nöjd? Jag minns ett citat jag hörde en gång, jag minns inte vem som sa det men det gick något sånthär: "Man ska alltid vara lycklig, men aldrig nöjd". En väldigt nyttig och sund syn på livet tycker jag. Var lycklig med det du har, men sträva alltid efter mer. Jag tror trots allt att jag åtminstonne på mina bästa dagar försöker sträva efter att leva så. Jag måste dock lära mig att försöka tänka så även på de dåliga dagarna, vilket är enklare sagt än gjort. Mitt största problem är nog att jag aldrig vet vad jag vill. Mina drömmar och idéer ändrar sig konstant och gör istället att jag aldrig får nog konkret gjort. Att ta steget att sätta upp ett fast mål är en oändlig kamp. Jag avundas människor som har den egenskapen. Jag tycks alltid finna fel i mina drömmar och genomför dem aldrig riktigt på det sätt jag vill. Eller så kanske jag helt enkelt romantiserar dem för mycket och bygger upp för stora förhoppningar som därför aldrig kan mättas. Är det helt enkelt det som borde bli mitt mål? Jag kanske först och främst måste jobba emot att sluta förvänta smg så mycket och istället ta emot "konsekvenserna" på ett spontanare sätt och därefter se vart det leder? Eller kommer jag aldrig kunna känna mig nöjd? Kan jag kunna helt och fullt leva efter premissen "lycklig men aldrig nöjd". Är man lycklig när man alltid strävar efter mer? Jag vet inte.. 

Har ni testat chatroulette någongång? I luv it! Väntar dock fortfarande på Ashton Kutcher. One day.. Anwho för den som trots allt missat det så är det helt enkelt livechat med cam, med folk över hela världen. En hel del äckel, men även en massa kul folk! Så jag hittade den här lilla länken som samlat de 10 roligaste bilderna.

Enjoy.

Klicka här!

Yes. Äntligen har man lyckats få hem Photoshop. Det tog bara några år.. Så ska man bara lära sig helvetet också. Skulle behöva Photoshop for Dummies tror jag. Får leta;)

Har du några speciella låtrader som träffar mitt i hjärtat? Tell me!

You belong among the wild flowers
you belong on a boat out at sea
far away from your troubles and worry
you belong somewhere you feel free
-Tom Petty

I know a place where we can hide out

and turn our hearts inside out

Let me take you there - Plain White T's

So pinch me I must be dreaming

my life has lost all its meaning

but I like the way I'm feeling now

Ultraviolet - McFly

I wish I could bubblewrap my heart, incase I fall and break apart

Bubblewrap - McFly

What's sad about love?

Eventually it'll break your heart

Eventually it'll break your heart - Moneybrother

I'm struggeling.

I can't see through your fake tan

Still take you home - Arctic Monkeys

Maybe I am too young to keep love from going wrong

Lover, you should have come over - Jamie Cullum

I've learned that life's not just a game;

Just a line between the pleasure and the pain"
-Staind

You can stop the world but you won't change me

I need music to set me free, to let me bleed
-Cold

I'm a loner, I'm a loser, I'm a winner in my mind

Stupid Girl - Cold

Can you imagine no love, pride, deep-fried chicken
Your best friend always sticking up for you
Even when I know you're wrong
Can you imagine no first dance, freeze-dried romance
Five-hour phone conversation
The best soy latte that you ever had, and me

Drops of Jupiter - Train

So do us all a favor
Would you find somebody else to blame
'Cause your words are like bullets and I'm the way your weapons aim

Lies - McFly

"Have you been drinking, son. You don't look old enough to me"
"I'm sorry, officer. Is there a certain age you're supposed to be
'Cause nobody told me"

Roit van - Arctic Monkeys

Är allt för sömnig för att kunna bidra med något matnyttigt än. Men det kommer nog.. Hur som helst finns det inget som att vakna till OC!

Jag saknar det vi aldrig hade. Det vi aldrig kunde bli. När vi försökte lura oss själva att vi var kära och att allt det som inte kändes rätt skulle lösa sig så fort livet hamnade på rätt köl. Vi blundade för sanningen för vi ville inte medge att vi hade fel. För oss själva? För varann? Det var mest ett famlande i mörkret, men vi försökte leva i sommarens glans. Men när sommaren var över så fann vi varandra på olika kontinenter. Sen den första dagen hade något sågat oss isär och tillslut kom den dagen dåi föll åt olika håll. Det gjorde ont - en smärta jag aldrig upplevt. Och redan då visste jag att jag kommit undan enkelt, den första hjärtesorgen.

Jag önskar vi hade blivit det vi drömde om. Jag önskar vi varit en enkel ekvation. Drömmen hade byggts upp under sån lång tid och levde aldrig upp till måttet. Jag sa att jag älskade dig, men mest för att det förväntades. Kände du desamma?

Du

 kommer alltid vara speciell. Du kommer alltid finnas i mina tankar. Men jag önskar jag kunde se tillbaka på allt och inte se det som jag själv misslyckats, men det är omöjligt. Vad tänker du? Var jag någonsin det du ville ha eller var jag bara en kompromiss? Svara, eller kanske inte.. Jag vet inte - men du och jag kommer alltid göra ont.

En del människor kan verkligen konsten att få mig flyjävlahelvetes förbannad. Och det ska man kalla vänner? Jag är trött att tippa på tå, men allt för rädd&trött för att gör något åt det.

Trött på att inte få tycka, inte få känna, inte få vilja, inte få tro. Trött på att aldrig få en bit av kakan.

Ibland önskar jag att jag vore man. Mäns kompisrelationer verkar vara så jäkla skönt enkla och okomplicerade. De börjar inte dividera så fort något händer! Tjejer tröttar ut mig så fort. Jag kommer lättare överens med killar helt enkelt. Men så kommer man ju till den där komplicerade "vän med andra könet"-problemet. Kan killar och tjejer vara vänner? Seriöst, hur många har inte tänkt någon gång "Hur skulle han vara som pojkvän?" om en killkompis? Och om inte, tror du då inte han tänkt det? Jag är helt övertygad om det! Mitt största problem är att majoriteten av mina killkompisar någongång förklarat sin kärlek för mig, and once you've gone there - you can never go back. Och det suger verkligen! Det hände senast förra månaden. En kille som jag känt i 5 år nu ställer mig mot väggen när vi är ute en kväll och förklarar läget. Vad ska man göra? Jag ville bara gråta. För somsagt, nu kan saker och ting inte gå tillbaka till det normala. Jag har förlorat min bästa killkompis. När han inte längre svarar på mina sms så är jag helt övertygad om att han är förbannad eller sårad. Vad ska man göra åt saken? Varför verkar det inte som att man bara kan vara vänner?

Vad tror du?